SLUTA TYCK SYND OM MIG OCH ANDRA

Okej hörrni, varnar för att det här inlägget kan va lite argt och hårt. Har eldat upp mig här en stund nu när jag tänkt och tänkt på det som rubriken säger.


Det pratas mycket om att vi idag inte vågar prata om hur vi mår, visa om vi mår dåligt, visa olika delar av livet, dela med oss osv. Varför? Jag tror jag har ett svar på varför vissa inte vill dela med sig. Och jag skriver vissa, för såklart är detta inte det enda och korrekta svaret.


Förra veckan skrev jag ett inlägg på instagram om att jag bromsat lite då jag blev rädd att jag börjar hamna i ett dåligt mönster. Stressad. Jag skrev tydligt i inlägget att jag mår bra, men att jag fått lite tecken på att jag kanske är påväg till att börja må sämre och därför drog jag i bromsen. Efter detta inlägg har jag mötts av mycket "tycka synd om". Det jag menar är att jag fått kommentarer och blickar som skriker att det är synd om mig. "Hur mår du egentliiiigen" "ta det nu lugnt och "TA HAND OM DIG", oså ni vet ljuden och blickarna. Mmmm (lite ledsamt). Aaaawwwh. Man ba 1. LÄSTE DU ENS VAD DET STOD I INLÄGGET? (det stod liksom att jag mår bra och att jag redan nu tagit action). Nummer 2. även om jag skulle må pyton tror du jag mår bättre av att du tycker synd om mig?


SÅ. Det jag kommit fram till är att jag tror det här är en anledningen till att vi inte pallar berätta. Vi vill inte bli bemötta av det här på Ica, på jobbet, när vi träffar vänner? Vem fan vill de? "heeeeej, hur ÄR de?" en klapp på axeln och hundvalpsblick? GIVE ME A BREAK.


Innan doris kom fick jag två missfall plus att det tog tid att bli gravid. Det här va anledningen till att jag inte pratade om de. Jag orkade inte få de här kommentarerna och att alla skulle tycka synd om mig. Jag klarade mig ändå, tackarrrrrrr.


Jag säger inte att vi ska sluta bry oss. Men det är stor skillnad på att bry sig och visa sitt stöd mot att tycka synd om.


När Doris fick sin diabetes så möttes jag nästan ingenting av tycka synd om, vilket jag är otroligt tacksam över. Tvärtemot så möttes jag av mycket pepp och "beundran" för vad vi klarade att gå igenom. Däremot så pratade jag och min syster mycket om detta då hon alltid pratat väldigt lite om sin diabetes och specifikt om de komplikationer den gett som hon lever med idag. Då sa hon just det här, att hon inte pallar att alla ska se henne som en sjuk person och tycka synd om henne. Få det där bemötandet som jag skrev om här ovan.


Så jag vill påminna oss alla om det här och att vi faktiskt tänker på hur vi bemöter andra. Hur uttrycker du dig och vad har du för kroppsspråk (blick?). Försök tänka hur du skulle vilja bli bemött i situationen. Ni vet som den gamla skylten i gympasalen "lämna lokalen i det skick du själv önskat finna den".


Vissa kanske uppskattar det här med tycka synd om, vad vet jag, men jag tippar på att de flesta håller med mig och inte mår bättre av just detta bemötande. Och återigen, vi ska såklart bry oss, visa stöd osv men det finns alltid bättre och sämre bemötanden.


Till dig som kanske känner att du bemött mig på detta vis, det gör inget. Jag är inte arg på nån, absolut inte. Men skulle uppskatta om jag slapp bemötandet framöver ;)


Kram och ta HAND om DIG! *hundvalpsblick*