Svårigheter att bli gravid

Jag har länge funderat på om jag ska skriva om detta. Om svårigheterna jag hade att få Doris. Svårigheterna. Det lät väldigt drastiskt. Det är en anledning till att jag tvekat. Kan jag verkligen skriva om detta? Många andra har det så mycket värre och tuffare. Samtidigt vet jag att det inte är så. Vi ska inte jämföra oss. Och inte heller dömma vem som har rätten till sin historia. Anledningen till att jag vill berätta är för jag tror kanske det finns någon som kan behöva läsa min historia. Jag upplevde att det var skönt att läsa andras historier när jag var ledsen och inget gick som jag ville och tänkt mig. För det är skönt att inte känna sig helt ensam. Det kan vara en tröst. Och historien har även ett lyckligt slut. Äh men okej, nu har jag babblat om att jag ska berätta nåt i åtta rader med text. Kom till saken.


Det är såhär att när vi bestämde oss för att försöka få barn så trodde jag det skulle vara ganska lätt. Men så blev det inte. Månaderna gick utan att nåt hände och jag började bli frustrerad och stressad. Började undra vad som var fel. Är det fel på mig? Varför går det bara inte. Det skulle ju bara hända nu när vi ville.


Jag började beräknade ägglossningar med hjälp av en app och ägglossningstester, jag låg upp och ner i sängen efter sex för att få spermierna att simma hela vägen och ge dom tid därinne, jag googlade och läste på hur vi skulle göra osv. Jag tog graviditetstester varje månad, du vet sånna tester som man kan göra före utebliven minns. För mensen var aldrig sen. Men tre dagar innan så satt jag där på toaletten med ett test som "kan visa positivt innan uteliven mens". Ja, många tester inhandlades, så många att Patrik gav mig köpförbud på graviditetstester.


Efter nästan ett år var jag hos gynekologen i ett annat ärende och berättade då att vi försökte få barn. Han tyckte vi skulle påbörja en utredning för ofrivillig barnlöshet eftersom det nästan gått ett år. Va? Chocken och insikten att okej vi har problem. Svårigheter. Det är nåt fel. Vad fan!?


Vi drog igång en utredning och tester på både mig och Patrik gjordes. Och så mitt i detta så blev jag gravid. Lättnaden. Och insikten att det visst gick. Men det blev kortvarigt för två dagar senare fick jag missfall. Förmodligen en graviditet som de flesta aldrig märkt då det blev som en lite försenad mens. Vi fortsatte vår utredning men inga "fel" hittades.


Men så hände det igen. Jag blev gravid bara två månader senare. YES. Skönt nu kommer det gå. Jag kom förbi dag två och inget missfall. Kom förbi en vecka. Puh. Vi åkte till Kroatien med familjen för att fira midsommar. Ingen visste att jag va gravid, bara jag och Patrik. På resan dit fick jag ont i magen, i sidan av magen och jag hade även lite skumma flytningar. Jag googlar såklart runt och läste om utomkvedshavandeskap. Blev rädd och nojig. Ska jag behöva göra det här utomlands? I kroatien? Opereras? Ah men katastroftänket skenade. Inget hände utan dagarna lunkade på och jag mådde helt okej, men fortsatt ont i magen. Halvvägs in på vår resa åkte vi på en båtutflykt. Det blev den värsta båtturen i mitt liv. Jag mådde så dåligt. Mådde fruktansvärt illa och alla trodde jag var sjösjuk (inklusive jag). Jag började blöda och sprang in och ut på båttoaletten. När vi kom hem på kvällen så visade det sig att det blev missfall nummer två, utöver blod så pluppade det ut en "slemklump". Jag mådde inte så dåligt där och då eftersom jag haft ont i magen och varit nojig så det kändes lite skönt att det var över.


När vi kom hem så fick jag återigen meddela min gynekolog att det inte gick denna gången heller. Vi bestämde att vi skulle ta detta vidare och han skulle skicka en remiss för att vi skulle ställas i kö för IVF. Månaderna gick. Vi fick ett brev från en klinik i Göteborg att vi nu stod i kö för IVF med en uppskattad väntetid på sex månader. Men bara några veckor efter det brevet så hände det igen. Tredje gången stickan visade mig GRAVID. Glad men också livrädd. Jag orkade inte mer bakslag, att ställa om en gång till. Vi hade återigen en semester bokad, denna gången till Thailand. Bara jag och Patrik. Jag var väldigt orolig emellanåt och den resan var både fantastisk och tuff. Mentalt tuff för jag hela tiden oroade mig och hade tid att tänka på min graviditet hela dagarna. Men vi klarade hela semestern och ytterligare många veckor och månader. Den här tredje graviditeten gick hela vägen och 41 veckor stannade Doris kvar i min mage innan hon ville kika ut.


Det kan vara otroligt tufft att gå igenom nåt sånt här. Jag har aldrig haft nån större barnlängtan. Har ibland tänkt att jag kanske inte kommer skaffa barn. Men detta tog ändå hårt på mig. Det tuffaste var när stickan visade "inte gravid". Nederlag. På nederlag. Trodde aldrig att jag skulle kunna känna som jag gjorde. Jag kände mig dålig. Hur svårt ska det vara. Alla på instagram blir ju f*n gravida samma dag de slutar med skydd. Det var väldigt tufft mentalt emellanåt. Inte varje dag, men vissa stunder.


För dig som kämpar, kämpat eller komma få kämpa.

Nummer 1: Tillåt dig att va ledsen men lägg det också åt sidan, låt det inte ta över hela ditt liv. Det finns så mycket annat fint här i livet du inte ska missa under denna period.


Nummer 2: Jag hade min gynekolog som stöttade, lugnade och peppade mig hela tiden. Varje missfall fanns han där och när graviditeten höll sig fick jag göra tidigt ultraljud för att se att nåt fanns där inne. Jag fick såklart stöd av Patrik, men för mig så var det skönt att ha nån professionell med erfarenhet som kunde säga att det här kommer ordna sig, ha tålamod osv.


Nummer 3: Kom ihåg att du är aldrig ensam, även om det kan se ut som alla har det lätt och barnen pluppar ut till höger och vänster utan problem.


Nummer 4: Det är värt de, allt det Doris gett och ger mig är värt varenda jobbig sekund jag gått igenom för att få henne.